I veckan omvandlades den lagrådsremiss jag skrev om i förra inlägget till proposition.
Riksdagsbeslut är att vänta – med resultat att familj som bor i villa med solceller kan få statligt stöd med som mest 18 000 kr per år. Samma maximala stöd kan väntas gälla för ägare av flerfamiljshus liksom för bostadsrättsförening - oavsett antal familjer som bor där. Vid jämförelse mellan enfamiljsvillans maximala 18000 kr blir det maximala stödet per familj räknat 360 kr för hyreshus/bostadsrättsförening med 50 lägenheter och 36 kr/familj med 500 lägenheter.
Orättvisan mellan olika boendeformer är uppenbar och svår att förstå.
Det finns trevligare saker att skriva om!
Över helgen hade minsta barnbarnet föräldrafritt hos oss. Tempot i huset på Granvägen ökade ordentligt.
För att få balans mot dataspel och TV-tittande så spelade vi olika sällskapsspel, tennis ute på vändplanen, innebandy utomhus. Barnbarnet vann vartenda spel. Ja, ibland måste t.o.m. reglerna ändras för att det skulle bli så. Men vaddå……! Rosiga kinder och det glädjefyllda pratandet om vunna bollar/spel kan man väl inte stå emot? Det egna midjemåttet utgör ju dessutom ett visst hinder!
Full aktivitet
Förslaget att gå ut i skogen och titta på vårblommor och leta efter fåglar, rådjur och vildsvin kom som en stor befrielse. Tempot dämpades – något i alla fall.
Kort, klar ton från körsbärsträdet
Direkt utanför staketet kom kikaren till pass. Fanns det några kryp i vildsvinens spår? När var de här, farfar? Vid Axsjön skrämde vi två änder så där hann vi inte ens få upp kikaren. På andra sidan viken ”Titta farmor! Vad är det där?” Sothönan simmade ut ur viken letande efter ätbart. Blåsippor! Kikaren fram och den gången stod föremålet kvar och lät sig beskådas.
Småkryp i linsen
Genom tät småskog
Stigen slingrar sig upp och ner i krökar bland tätt växande småskog. ”Här finns säkert rådjur.Tyst farfar så Du inte skrämmer dom!”
Ljusblått i kikaren
Tyst farfar! Skräm inte rådjuren!
På stora stigen vid den torra furustammen…..”Farfar! Titta den är ju trasig! Ramlar den inte?”Jag trycker på stammen men….. Det dröjer nog ett bra tag till. Vid den ibland vattenfyllda mossen i sänkan måste vi smyga oss fram igen. Här kan det finnas djur. Barnbarnet går först och jag efter. Hit måste vi gå i morgon igen. Då har de nog kommit, djuren!
Följ stigen! Den leder till rakan!
Väl hemma tar vi igen oss med ”gömma nyckeln”. Premiär för barnbarnet.
Sömnen kom tidigt med en hel del fredagsgodis kvar.